Lauras biografi

Laura Fitinghoff växte upp som en av fem döttrar till kyrkoherden teologie doktor Bernhard Runsten och hans andra fru Ottilia Mathilda Catharina Löfwander. Hon hade också tre bröder, som dog i späd ålder.

Fadern, som ett tag förestått den skytteanska professuren, undervisade själv sina döttrar i kristendom, latin, litteratur och astronomi. Kyrkoherdens fru och döttrar fick hjälpa till att ta hand om de fattiga. Under vintern 1867-1868 kom tiggare dagligen till prästgården för mat och övernattning. Hon fick även utbildning vid Kungliga Musikkonservatoriet.

År 1871 gifte sig Laura Runsten med den adliga brukspatronen Conrad Fitinghoff till Conradsfors bruk och de fick tre barn, varav endast den förstfödda dottern Rosa fick leva. Laura Fitinghoff var den 44 år äldre makens andra hustru. Efter några ekonomiskt turbulenta år köpte paret Ekensholms slott och bosatte sig där, men från 1885 levde de åtskilda. Laura Fitinghoff hyrde då ett flerbostadshus i Stockholm och försörjde sig på inkomsterna från hyresgästerna. Där bodde hon med sin dotter Rosa Fitinghoff, sin syster och sin mor. Hon rörde sig i lärda och kulturella salonger i huvudstaden och var nära vän med Arthur Hazelius som rådfrågade henne inför öppnandet av Skansen och som hon var bekant med sedan ungdomen. 1892 blev hon änka. Makens förmögenhet var därefter, på grund av ointresse från hennes sida, förlorad och bolagen gick i konkurs. Från 1903 bodde hon i Villa Furuliden i Stocksund.

Fitinghoff debuterade som författare 1885 med En liten värld bland fjällen, en bok om hennes barndomsminnen som hon en gång skrivit ner för sin dotter Rosa. Boken utgavs med illustrationer av Jenny Nyström och blev en framgång. För romanen Vårluft fick hon halva Iduns litteraturpris 1891.

Laura Fitinghoff skrev romaner, berättelser och barnböcker. Många av hennes böcker hämtar motiv från hennes uppväxt i ett norrländskt prästhem. Hon är ihågkommen för barnboken Barnen ifrån Frostmofjället (1907), en sentimental skildring om sju föräldralösa barn som under nödåren i slutet av 1860-talet ensamma måste ta sig över fjäll och ödemark i sällskap med geten Gullspira.

I företalet till Barnen ifrån Frostmofjället skriver författarinnan att hon velat skriva en bok som når inte endast de förmögna hemmens barn utan kan "uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga söndagsskollektyr som frestande bjudes eller påtvingas barnen". Hon ville framställa bokens rollfigurer, allmogebarnen, som intelligenta och fantasifulla och inte som beskedliga våp eller illmariga mottagare av överklasshjältarnas barmhärtighet. Därmed skulle barn från alla klasser känna igen varandra och känna igen sig själva. Barnen liksom folket de möter i gårdarna talar norrländskt allmogespråk. Boken predikar nykterhet och religiositet. Författarinnan avsåg att skriva en fristående fortsättning på boken, som skulle skildra barnens tillvaro i de hem de vunnit, men den fortsättningen kom aldrig till stånd. Barnen från Frostmofjället har filmats flera gånger.

Hennes gravvård återfinns på Sollefteå kyrkogård.